beautifuls

Varje gång jag tar på mig ett målarprojekt, som nu, tänds en gnista i mig. Jag är mina rätta vatten med ett rollerskaft i nävarna. Jag trivs och jag är trygg med vad jag gör. Något som jag för tillfället tappat helt på jobbet, känner mig mest vilsen och malplacerad.

Varje gång för jag för mig att det är DET HÄR jag vill pyssla med, på riktigt, på heltid.. Känner för att drastiskt ändra mina karriärsplaner varje gång jag har en pensel i handen och slipdamm i håret.

Och nu vetefan om det inte ska bli så. Just idag när jag målade om i badrummet, i en lätt överdrivet feminin rosalila nyans för övrigt, kände jag det återigen, starkt.

Får tillbaka gamla - bra - minnen från tiden när jag sprang runt med Kenne (min morbror, målaren..) på somrarna för sisådär 10 år sen. Då fick jag klättra ut genom fönstren hos nyvakna förortsbor för att skrapa och måla deras fönsterkarmar.

Stimluerande.



Nu ska jag ta mig en rejäl funderare på det här, ett par tre dagar sådär. Om jag känner mig själv rätt kommer jag förmodligen ha helt nya planer för min framtid i slutet av veckan än jag haft de senaste 4 åren.

Stort.