Disturbia.
Grannen ovanför har (antagligen) spelat SingStar, på en okristligt hög ljudnivå, de senaste timmarna.
Örongodis som Avril Lavignes - Skaterboy (eller Sk8terboy, om vi ska vara lite tidsenliga) och Steppenwolfs odödliga, fullkomligt underbara, klassiker, Born to be Wild har vi och troligen samtliga med postnummer som börjar på 163, belönats med.
Högt och tydligt.
Detta från samma granne som ljudligt konverserar med sin respektive (jag tänkte först använda den översvenska klyschan: bättre hälft här, men jag har svårt att tro att den människan kan vara bättre på någonting, överhuvudtaget.), i princip varenda kväll, de senaste månaderna.
När jag som bäst sitter och funderar ut de gruvligaste av repressalier, vaknar Åsa, som ska upp tidigt och jobba imorgon.
Emot allt bättre vetande, trotsandes naturens och svenskhetens alla skrivna och oskrivna lagar, går hon upp och ber dem, vänligt, att dämpa sig.
(Hon är inte våg)
Och det är precis vad de gör.
Vilket antiklimax.
Mina planer för vedergällnig hade, än så länge, kommit att innefatta såpass mogna tilltag som Dagens Överraskning från kattens låda, levererad genom brevinkastet.
Eller mindre kreativa, men ändock underhållande, alternativ, som att beställa stora, tunga, dyra saker från internet. (klassikern)
Jag hade även lekt med tanken att författa ett välfomulerat brev, innehållandes vad som komma skulle i samband med det stundande Heliga Kriget (RaHoWa, Jihad, you name it.), och vad det skulle innbära för vår käre vän en trappa upp.
Det kanske var bäst ändå, för alla parter, det som hände.
Främst för mig.
En eftermiddag med Xbox360 och ett par folkisar (..och en halv flaska whisky..) gör lustiga saker med sinnesnärvaron.
Uppenbarligen.
Förslag på fantasifulla lösningar emottages ändå tacksamt, utifallatt..
Örongodis som Avril Lavignes - Skaterboy (eller Sk8terboy, om vi ska vara lite tidsenliga) och Steppenwolfs odödliga, fullkomligt underbara, klassiker, Born to be Wild har vi och troligen samtliga med postnummer som börjar på 163, belönats med.
Högt och tydligt.
Detta från samma granne som ljudligt konverserar med sin respektive (jag tänkte först använda den översvenska klyschan: bättre hälft här, men jag har svårt att tro att den människan kan vara bättre på någonting, överhuvudtaget.), i princip varenda kväll, de senaste månaderna.
När jag som bäst sitter och funderar ut de gruvligaste av repressalier, vaknar Åsa, som ska upp tidigt och jobba imorgon.
Emot allt bättre vetande, trotsandes naturens och svenskhetens alla skrivna och oskrivna lagar, går hon upp och ber dem, vänligt, att dämpa sig.
(Hon är inte våg)
Och det är precis vad de gör.
Vilket antiklimax.
Mina planer för vedergällnig hade, än så länge, kommit att innefatta såpass mogna tilltag som Dagens Överraskning från kattens låda, levererad genom brevinkastet.
Eller mindre kreativa, men ändock underhållande, alternativ, som att beställa stora, tunga, dyra saker från internet. (klassikern)
Jag hade även lekt med tanken att författa ett välfomulerat brev, innehållandes vad som komma skulle i samband med det stundande Heliga Kriget (RaHoWa, Jihad, you name it.), och vad det skulle innbära för vår käre vän en trappa upp.
Det kanske var bäst ändå, för alla parter, det som hände.
Främst för mig.
En eftermiddag med Xbox360 och ett par folkisar (..och en halv flaska whisky..) gör lustiga saker med sinnesnärvaron.
Uppenbarligen.
Förslag på fantasifulla lösningar emottages ändå tacksamt, utifallatt..
Kommentarer
Trackback
