Fotbollsminnen. Del2.
I give you: Europaturnén 2003.
SNERESAN!
Vad som skulle bli en stillsam, trevlig sommarkväll i Norrtälje slutade med någonting HELT annat, någon HELT annanstans. Som sagt, det hela började med ett par Carlsberg med "Kungen" på bussen ut till Norrtälje för att kika på DIF - West Ham. Dom följdes upp av ytterligare ett par bira på någon obskyr liten kvarterskrog, nu hade även Andreas med sällskap dykt upp. (Matchen tänker jag inte ta upp här, alla vet väl hur det gick?)
Efter matchen hade vi tänk ta en bira i Norrtälje innan bussresan tillbaka till stan, men det visade sig vara ganska svårt. Eller helt j*vla omöjligt rättare sagt då stan tydligen hade bommat igen helt för kvällen, så det vara bara att ta bussen tillbaka. Då bussarna stannar just utanför Östra blev valet av öla-ställe tämligen enkelt. Då vi kom iväg skapligt sent från Norrtälje var Östra nästan tomt vid det här laget, next stop Solo. Kycklingen Andreas hade såklart redan åkt hem.
Efter ett par timmar där började det tydligen rycka i Kungens brat-gener, för att nu var det dags att röra sig mot Stureplan och Lab. Ganska lulliga redan nu kan tilläggas. Från Solo hade vi fått sällskap av Filip och hans polare Tobbe. Samtalsämnet för kvällen blev semesterresor då alla hade ledigt för tillfället, men ingen hade några planer att åka någonstans. Ett par timmar senare hade nivån sjunkit så lågt att det nu pratades om att dra iväg redan samma kväll, men det var väl mest snack? Hursomhelst knatade vi vidare mot Laroy, och där flödade spriten som aldrig förr, klockan var nämligen efter midnatt och lönen hade således kommit in på kontot. Dumt, mycket dumt. Efter att par timmars minglande med doku-såpa ?kändisar" och annat vidrigt patrask var det dags för nästa programpunkt, en brottningsuppvisning! Vakterna var tyvärr humorbefriade, eller så uppskattade dom helt enkelt inte den grekisk-romerska stilen. Hastigt och lustigt var vi på trottoaren, vid det här laget hade ingen fått köra bil om vi säger så. Tobbe var dessutom spårlöst försvunnen.
Lite sura över att kvällen verkade vara slut lite tidigare än vi tänkt och med semestersnacket i färskt minne undrade man var vi skulle ta vägen. Att detta var början till slutet visste man inte just då, men när Filip kläcker ur sig något i stil med "Vafan grabbar, vi tar en taxi till Arlanda och drar nånstans varmt" så lät det faktiskt helt ok. Sagt och gjort, så blev det! Ett snabbt stopp hos Filip, där han hämtade sitt pass, ett par shorts och badtofflor. Dagen till ära hade han besök av sina föräldrar, som självklart vaknade, "Jag ska ner och bada". Nästa stopp hos Kungen, han var lite fegare och plockade snabbt ihop en väska med lite kläder, att hälften var smutstvätt spelade inte så stor roll. Hos mig stannade vi inte alls kan tilläggas, mot Arlanda!
Alicante it is!
Efter en snabb sifo-undersökning bland folket i Terminal 5 fick vi veta att Alicante skulle vara riktigt skoj, so be it! 3 enkelplåtar till Alicante tack! Självklart utan någonstans att bo. Incheckningen och passkontrollen gick relativt smärtfritt, lite trubbel med en för tung väska bara men det löste Kungen och Filip med sin välkända charm. Filip tog helt enkelt och tömde ut halva innehållet och la i hans "osynliga väska", eller direkt på bandet snarare. Den morgontrötta tjejen på andra sidan disken bara skakade på huvudet och sa att "det är ok med ett par kilos övervikt, för den här gången". Den halvtimmes väntan innan baren öppnade kändes mer som en vecka, men till slut kunde första groggen på ett par timmar inhandlas inför storögda barnfamiljer. Har dom aldrig vart på semester eller vad var det frågan om?
När det är dags att boarda kommer kaptenen ut i egen hög person ut och undrade "klarar ni verkligen resan ner grabbar?" "Dom har ringt och varnat oss från incheckningen." TRAMS! Vi klarar ju allt, särskilt just då. Klockan var vid det här laget runt 6 har jag för mig. Flygresan blev nog aningen lugnare än vad flygvärdinnor och andra hade befarat, då undertecknad och Filip somnade tämligen omgående. Kungen tillbringade större delen av trippen böjd över den vita porslinsguden, som i och för sig varken var vit eller av porslin, men ni hajar nog... Eftersom Kungen är en stundtals mycket nervös person tyckte han det vore bäst att plocka med sig flytvästen han hade undre stolen, man vet ju aldrig när den kan komma till användning.
Framme vid Alicantes flygplats var vi cirka 4 timmar senare, läge att styra upp boende? Knappast! Taxi in till stan, första bästa uteservering vid hamnen fick duga, klockan hade ju blivit hur mycket som helst. Nu tyckte Kungen att det var läge att ringa jobbet och meddela att han nog inte skulle dyka upp, detta var ungefär 2 timmar efter han skulle vart där. Även Kungens flickvän fick ett samtal, då det var tänkt att hon skulle hälsa på över helgen. ?Jag vill aldrig se dig igen? blev svaret, ingen humor där inte.
Efter ett par timmars härjande blir vi i princip utslängda, trodde inte sånt hände där nere, men någon gång ska ju vara den första. Solen gassade som aldrig förr, säkert 35 grader i skuggan. Så det var inte så konstigt att man blev lite seg efter ett tag, att greja ett boende kändes alltmer som en nödvändighet. 50 meter in på närmsta tvärgata såg vi en skylt, "rooms" stod det på den, perfekt! Även om området såg minst sagt ruffigt ut så orkade vi inte leta runt hela stan efter något bättre. Gubben som drev stället var en trevlig spanjor som gick under namnet "Señor", förmodligen hade han ett riktigt namn också men det uppfattade vi aldrig, vår spanska är kanske inte vad den borde vara. För att jämna ut oddsen kunde inte han, eller någon annan i hela stan engelska skulle vi snart bli varse om. (Efter några vändor på Mallis kan man dock de viktigaste spanska fraserna, t.ex. "Cerveza" och "Mañana".) 50 Euro per rum och natt (utan TV och med gemensam toa/dusch) på ett slitet vandrarhem i en skabbig stadsdel kändes som ett hån, men just då var det skönt att bara ha någonstans att sova.
Trevliga grannar.
Lite sömn gjorde susen, nu var det full fart ner till gågatan vid stranden och lämplig uteservering. Bira för 15 spänn, solnedgång vid en strand i södra Spanien... Man har mått sämre. Spanien i slutet av juli är som bekant en aning varmare än Sverige, för att få lite svalka hoppade Filip och Kungen helt sonika ut i havet. Några timmar/öl senare var det läge för att byta om inför kvällen/natten och göra stan osäker. Vid det här laget hade vandrarhemmets grannar fått igång verksamheten. Ett par glädjeflickor med ett, snällt sagt, mindre fördelaktigt yttre hängde utanför dörrarna. (Som tidigare varit igenbommade med galler) Lovely! Utgången som följde blev minst sagt blöt, nog om den. Dagen efter vaknar vi framåt eftermiddagen och mådde som man förtjänade, men skam den som ger sig!
Ytterligare en dag och natt avverkades i vad som måste vara spanjorernas alldeles egna semesterort, för vi lyckades att hitta hela NOLL personer som kunde engelska. Förutom en vacker dam en av kvällarna, men vid den tidpunkten var problemet att våran skolengelska inte riktigt var på topp. Söndag förmiddag var vi redo för större mål, mot Barcelona! Tyvärr hade ungefär 50% av alla semestrande spanjorer samma tanke, första tåget med platser kvar gick ett drygt dygn senare (lite drygt 100 Euro för 50 mil i tåg är helt ok). Så det fick bli en vända till på superklassiga vandrarhemmet och ännu en natt som inte direkt gick i IOGT-NTO:s anda. Självklart med den obligatoriska försovningen som följd, med knapp marginal hann vi med tåget.
Barcelona.
Det tog ungefär en timme för den icke engelsktalande konduktören att förklara att våra platser som enligt biljetterna var i vagn 9 egentligen var i vagn 0, på rakt motsatt sida av tåget, borde man såklart ha fattat på en gång! Som tur var fanns det en väl tilltagen barvagn i mitten av tåget, det blev mycket springande efter 15-kronorsbira under 5-timmarsresan. Vagn 0 visade sig dessutom vara "First Class", vilket motsvarade inredningen i vagnarna på tvärbanan fast med något mjukare säten. I Barcelona var det dags att ordna boende för natten, som tur var fanns det ett helt ok hotell byggt ovanpå stationen. Dessutom med en svensk tjej i receptionen, för första gången på flera dagar kunde man göra sig förstådd. Minibaren tömdes omgående och påfyllning beställdes upp, när den var slut skulle vi prova på Barcelonas berömda nattliv.
Taxichaffisen som tog oss in till stan var mycket trevlig, han lärde oss bland annat vad "Figo är en hora" heter på både spanska och katalanska, ett måste för att göra sig populär i Barcelona påstod han. Stan var överfull av utländska storväxta snubbar, vi hade lyckats tajma in "World Police & Fire Games", såklart. Ett par-tre ställen hann avverkas innan orken tröt och vi återvände till hotellet för en natts välförtjänt sömn. Det blev (inte helt oväntat) inte så mycket sömn nu heller, roomservice har som bekant öppet dygnet runt.
Runt 7 på tisdagsmorgonen var vi uppe och redo att ge oss av till flygplatsen för att ta ett flyg hem. På vägen passerades Nou Camp, men vakterna där var måttligt intresserade av att släppa in 3 fulla svenskar under ETA:s värsta bombraid på flera år (3 bomber på 4 dagar). I bästa turiststil tog vi såklart ett par kort på den enorma byggnaden innan vi fortsatte mot flygplasten. Kungen hängde ut genom ett fönster och förklarade för halva stan att Figo minsann var en hora, om dom mot förmodan missat det kvällen innan.
Åka hem? Först till Belgrad!
Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att det skulle vara fullt på flygen till Stockholm, fega turister! Alternativet fick bli Belgrad för att hooka upp med likasinnade och försöka få plats på något av planen hem. En något överraskad Pike lovade att kolla vad han kunde göra, någon timme senare ringde han tillbaka och sa att allt var ordnat, inklusive matchplåtar, dessutom till en klart överkomlig summa. STORT tack till Pike för det!
Ett flyg från Barcelona till Zürich skulle gå 6 timmar senare, nu var det läge att ta igen förlorad sömn. 3 slitna hjältar turades om att sova på golvet eller i obekväma bänkar, mindre skönt. Väl i Zürich bytte vi från Swiss Air till något mindre glamorösa Jugoslavia Air vidare till Serbien. Ni som undrat vad alla större bolag gör med planen som blivit för gamla och slitna, kan sluta undra nu. Att folk dessutom inte verkade fatta att man inte bör använda sin mobil vid landning gjorde bara saken än mer spännande.
Det första man möter på flygplatsen är en vakt som bär k-pist, nu började man ana vilken nivå det skulle ligga på. Taxichaffisen märkte nog att vi inte brukar vistas i Belgrad alltför ofta, då resan på 20 minuter gick på 400 spänn. Inte läge att börja bråka tyckte vi och betalade snällt. Ungefär 10 gånger mer än de flesta andra visade det sig senare. På hotellet hade redan första laddningen Djurgårdare (Spelarflyget) installerat sig i rummen och börjat bekanta sig med minibar/roomservice, trevligt tyckte vi och fortsatte på inslagen väg. När majoriteten skulle ge sig ut och prova på Belgrads nattliv hade verkligheten hunnit ikapp oss. En trio löjligt slitna globetrotters och ungefär 15 andra tillbringade kvällen i hotellets "pianobar" till stängning för att därefter återvända till rummet för lite mera roomservice-sprit.
Matchen
Dagen efter, eller D-Day snarare, var det nu dags för att få se DIF ta första steget mot "fuckin Champions League". Att själva matchen skulle bli en upplevelse i sig var nog dom flesta införstådda med. 6 timmar innan match blir vi skjutsade till något som påminde om en vägkrog en bit utanför city, där väntade dom som kommit med "dagsflyget" och en polisstyrka som skulle kunna föra krig mot ett helt land. 4 timmars ölande och spritande till vad som förmodligen var rena ockerpriser, men ändå var helt ok för oss. T.ex. kostade ett helrör inhemsk sprit (fotogen?) runt 50 Euro.
4 bussar rullade mot arenan med knappt 2 timmar kvar till match, allt som oftast kantades vägen av den trevliga lokalbefolkningen som "hälsade" oss välkomna med den inte helt obekanta 3-fingershälsningen. Bussarna stannar 2-300 meter från våran ingång, innan vi får gå av kliver reseledaren från Steve Perryman upp i bussens mittgång och säger nåt om att vi ska "hålla ihop nu grabbar". Vad han menade blev ganska uppenbart då man såg den enorma folkmassa som så snällt hade dykt upp för att välkomna oss, gissningsvis 3000 man, detta alltså 1½ timme innan match! Dom hölls på avstånd av ett antal "poliser" i något som liknande hockeymålvaktsskydd, kanske var bäst så?
Själva matchen tänker jag inte skriva om här, det finns det andra som gör mycket bättre. Men Känslan när Makondele lyfter in 1-1 efter en hel halvleks Partizan-press är helt oslagbar. Helt mentalt att studsa runt inklämd på en liten tårtbit, flankerad av 30 000 mindre lyckliga serber. Dom som höll till på vår vänstra sida kallade sig "Juzni Front" och skulle tydligen vara mindre trevliga att umgås med. Det visade sig att dom brydde sig mindre om matchen om mer om att stå vända mot oss och försöka skrämma folk med diverse "dra fingret över halsen" gester, självklart fick vi dessutom se serbernas egna 3-finger hälsning under hela matchen. Vid ett tillfälle viftades det friskt med högerarmarna och skreks "Sieg Heil", charmigt värre.. Mynt, flaskor och stenar slog ner lite här och var runt omkring oss, främst efter kvitteringen. På det hela taget var det ett riktigt skönt "stålbad" när den svenska fotbollskulturen i min mening tyvärr blivit lite för PK och snäll.
Äntligen på väg hemåt.
Efter matchen fick vi vänta på läktaren i lite drygt en timme när polisen/militären/ninja turtles rensade parkeringen utanför, så bussarna kunde köra fram. När vi sedan kom till flygplatsen så var humöret på topp, även om en del verkade ha "säckat" ihop. Detta gällde dock inte de tre omutbara, som av bara farten rensade flygplatsens taxfreebutik. Att Kungen skulle med ett plan och vi andra med ett annat spelade mindre roll, det fanns ju billig sprit till förbannelse.
Kungen började genast hålla hov på "paket-1 planet" till Mäts o alla andras förtret, det verkade nämligen som alla på detta plan ville vila sig i form. Kungen är dock av ett annat släkte, så fort de söta damerna kom rullandes med drinkvagnarna så drog han upp pengahölstret och beställde för fulla muggar. När en av de norska flygvärdinnorna frågar om någon "Vill ha godis" så missuppfattar han allting, utan tror istället att hon säger "Jag heter Doris", so be it. Genast så blev kungen utbytt mot Harry. Harry skulle hela tiden snacka gamla minnen med Doris, som t.ex. "Vilken jävla smäll."
När vi sedan ska landa och är några hundra meter från marken tokstiger planet helt plötsligt rakt upp. Men kaptenen gav oss det lugnande beskedet "jag råkade visst missa landningsbanan, vi gör ett nytt försök om en stund", så ingen var det minsta orolig, nejdå. Väl på Arlanda så bestämmer sig Kungen för att åka flygbussen medan jag och Filip väntade in en taxi. Kungen var inte heller nu i sådant tillstånd att han kunde köra, så en busschaffis (Nej inte Hasse, så några "Jag vill vara din Margareta" blev det inte) fick hoppa in. Istället tyckte Kungen att det nu behövdes en ny "Safety on board" genomgång på bussen. Med en bira i ena handen och flytvästen på sig så gör han så att alla på bussen verkligen känner sig säkra. Att han sedan "glömde" bort att det var rökförbud på bussen gjorde inget, för han hade förmodligen fått sparken ändå, då man inte ska blåsa upp flytvästen förrän man är utanför bussen.
En helt sinnessjuk vecka fick ett passande slut.
Johan med nyfunnen vän.
Polisen som skulle "skydda" oss var inte sen att provsmaka en grogg eller två.
Även här finns det ett par bilder att njuta av, ska rotas fram.
Jag tyckte vår åbokryssning var spacead(?) liksom..
