beautifuls

Tänkte faktiskt försöka hålla det här inlägget på en någotsånär nivå, lite som jag antar grundtanken med bloggar var - ventilera.

Djupt andetag.

Here goes.

Jag har precis passerat trettio, och ja, visst visst, ålder är bara en siffra, men jag inbillar mig att det på något sätt förpliktigar.

Kalasinbjudningarna skickades ut, ölen sattes på kylning, klockan blev två, vardagsrummet fyldes, paketen öppnades och alla gick hem.

Nu då?

Har sedan ett några dagar en svårgreppbar känsla av gnagande tomhet, kan inte sätta fingret på den, eller ännu mindre motivera den.

Tycker inte om det ett jävla dugg.

Födelsedag eller tillhörande bjudning är på inget sätt något jag fäst någon större vikt vid - även om det absolut var kul att ha folk här, presenterna var överdrivet generösa (verkligen!) och jag ska erkänna, att jag även gillade rollen som arrangör.

Tror jag gick igång lite på rollen som planerare, roddare, arrangör. Sammanföra folk. Socialisera, på egna villkor, på hemmaplan. (Bortsett allt fokus på mig, kanske - återkommer säkerligen med någon liknande tillställning framöver, innan jul eller så, plockmat, julöl och spetsad glögg.)

Nu har jag inget att se fram emot, känns det som, vilken är en sanning med kraftig modifikation då vi ska ha Sagas första riktigt jul, som hon kommer minnas, här hemma - vilket är något jag ser fram emot som ett barn, egentligen. Tror även här att det är något av planeringsstadiet jag går igång på i första hand, välja julöl, göra senap och sill, pynta hela lägenheten. Allt blir dessutom lättare att motivera när man gör det för barnen. Jag tycker inte julen är spciellt upphetsande annars, vintern ännu mindre.

Om mindre än fem månader, dessutom, intar vi dessutom Krabis fetaste lyxvilla (nåja..). Varvar ner tills dess att puls och blodtryck mer liknar ett koma, än semester. Detta följt av fem månaders ledighet från jobb och skola, fullt fokus på mina barn.

Livet är på en plats där jag kan känna mig tillfreds med vad jag uppnått, jag har ett jobb som jag faktiskt vill gå till på morgonen, och en familj jag vill komma hem till på eftermiddagen, bra så.

Djurgår'n spelar inget som kan liknas fotboll längre och jag missar dessutom matcher på väldigt vaga grunder, som jag aldrig skulle gjort tidigare, men det är inget som bekommer mig nämnvärt.

Hittar inget värt att gnälla över, ens om jag försöker.

Likförbannat.

Något gnager.



Sitter och läser gamla blogginlägg, många skrivna innan förra Thailandsresan, med lite kluvna känslor. Jag gillade förväntningarna och pirret som byggdes upp innan vi kom iväg, den gången, och jag gillar att kolla på de typ tolvhundra bilder vi tog, bra magkänsla helt enkelt. Men jag vet inte om det är särskilt sunt att blicka bakåt, någonsin.



Nåväl, måste nog dra till med något lätt ironiskt och en starköl nu, innan jag riskerar att bli löjlig.


Får börja samla på fånigt dyra Whiskeyflaskor, som alla riktiga gubbar. Spritskåpet i sig håller redan världsklass, nu ska det bara fyllas.